Igår var det dammsugning som gällde här hemma, det kände som ett jordstampat golv så snabeldrake och svabb behövdes! Fint blev det och jag hade hundarna ute på verandan under tiden, så jag slapp små tassavtryck på nysvabbat golv ;-) Inte var hon rädd för dammsugaren inte!

Vi har kommit på hur vi ska göra på kvällen för att få så mycket sammanhängande sömn som möjligt; vi går en liten promenad, busar, tränar på tomten innan vi går in och hon får ligga i sängen och tugga ben. Då är hon helt slut och somnar av sig själv med huvudet instucket bakom våra kuddar. Sen sover hon till 5-5.30 när vi brukar gå upp. Det är skönt att nätterna funkar så bra som de gör! Första natten gjorde vi nog lite dumt som dels gav mat ganska sent så hon behövde ut mitt i natten och dels inte var så värst trött. Men man lär känna varandra för var dag och hittar rutiner och vanor som funkar!

På morgonen är hon så go och pussig, maken ligger kvar i sängen och gosar medan jag pinkar och slänger på mig kläder, sen ut och hon gör sina behov ute direkt! Att äta frukost direkt man vaknat verkar inte vara hennes grej, hon vill nog gärna morna till sig lite. Jag brukar göra så att jag ställer ner maten, hon får 5-10 minuter på sig att äta (efter att hon lämnat skålen alltså!), sen tar jag bort den och väntar några timmar. Äter hon inte upp allt så åker det undan, jag tänker inte ha en hund som går omkring och små-äter hela dagen.

Igår tränade jag en sväng att sitta-still-och-ha-tråkigt i mattes famn. Det var en ål som ömsom grymtade (hon har mycket ljud för sig denna dam!), muttrade, pep och blängde surt till att ömsom halvsluta ögonen och nästan somna för att börja grymta igen. Vi satt en stund, men sen såg det ut såhär;

För mig är det viktigt med mycket hantering av hunden, så hon blir van att man tar i henne. Jag märkte med Hamilton (som hade ledproblem, opererades och rehabiliterades) att just hanteringen var så mycket lättare när en valp blivit van från början! Vi hade aldrig några problem vid veterinärbesök eller på rehaben, han bara njöt av att de tog i honom och var aldrig bångstyrig. Även när vi tog i honom och var tvungna att göra övningar fann han sig lätt i det. SÅ mycket pyssel med hennes kropp blir det när hon ligger still och böja lätt, massera osv.

Idag har hon varit med om spännande saker! Hon har åkt bil i buren i bakluckan för första gången. Vi har tidigare haft henne i famnen, de två gånger hon åkt bil, men det är ju ohållbart. Så idag fick hon och Amber följa med mig och min mamma ner till Skokloster Slott. Det var väl inte så jättekul att sitta i bakluckan utan att se oss till att börja med, vilket Enya ylandes berättade. Men snart lugnade hon ner sig och på vägen tillbaka från slottet (tar väl ca 5-10 minuter korta vägen) åkte vi den liten längre vägen runt så hon riktigt vande sig! Hon var mestadels tyst på vägen hem, så det här kommer gå som en dans.

Väl nere på Slottet var det många intryck; det var några som tog ner grenar från div träd, det sågades och folk rörde sig. Det var folk som gärna kom fram och hälsade, vilket jag tycker är positivt. Hon fick höra en hel skolklass stoja, jag gick inte nära med risk att 30 ungar skulle rusat fram - det är vi inte mogna för än! Sen satte vi oss och fikade, och hon la sig direkt vid mina fötter och sov. Trygg och lugn, så skönt att se!

Sitta still på trappan var väl inte riktigt hennes melodi!

En bild hann jag med i alla fall!

Provade en annan trapp, men det gick väl sådär...

"Du sa att jag skulle gå ner nu, va?"

Att ligga still när vi fikade var betydligt lättare!

Hoppas ni finner glädje av att läsa bloggen och som alltid; jag ÄLSKAR kommentarer ;-)

Kram, Therese